täppt
I tisdags började jag jobba halvtid, dvs tre timmar om dagen, vilket gick käpprätt åt h-te på en gång. Blev gördålig och fick gå och lägga mej direkt när jag kom hem, det värkte i hela kroppen och susade i huvudet. Detta resulterade i ett helt dygn av sömnlöshet och frånvarå två dagar från jobbet.
Kanske inte var såå smart att börja jobba när man fortfarande var lite sjuk, kanske därför förkylningen håller i sig oxå.
I allafall så blir jag så himla arg på mig själv, att jag inte klarar av något knappt längre utan att kroppen ska kollapsa.
Jag menar vad är tre timmar om dagen jämfört vad jag jobbade förut och sedan allt hemma man gjorde utöver det. Nu är det tom jobbigt att ta sig upp och iväg till jobbet, därtill göra det lilla jag gör där...
Antagligen så pressar jag mig själv när jag blir arg och så, men man känner sig så himla värdelös, att man inte kan någonting...
Igår åkte vi till pulkabacken, orkade åka två gånger, sen gav sej kroppen och blev tvungen att lägga mig resten av dagen och vila...
Läkaren och psykoterapeauten säger att jag ska rikta in mig på att göra sånt som jag tycker är kul, men när jag blir så trött och bara orkar en liten stund så ger det en besk smak i munnen...
Känner mig så jävla patetisk!
I fredags fick jag ett sockerfall, till råga på allt, har inte fått något sådant på ett år, så trodde det hade gett sig.
Detta är något jag haft problem med sedan jag var barn, men trots alla tester de gjort så kan de inte förklara vad det är eller beror på.
Det är så himla otäckt, måste bara få i mig socker, annars ramlar jag ihop och svimmar av... och det kan komma när som helst, även en kort stund efter jag ätit, så himla konstigt.
Aja nu är det väl bara att packa i druvsockret i väskan igen då....
Ha det gött! /Lelle
Kan inte sova!
Men inte.
Kan bero på att jag är förkyld som fan, och att jag ska börja jobba på tisdag. Egentligen inget att oroa sig för, men det känns som om hela mitt väsen skriker nej hela tiden så fort jag tänker på det.
Nu menar jag inte att jag är arbetsskygg, tvärt om, jag gillar att jobba och jag gillar att tjäna pengar, men det var ju just där på detta jobb som allt detta började (och slutade).
Ska ta ett par tabs så kanske det går bättre...
/Lelle
Det susar..
Meeeen, idag har jag klarat av två "måsten", ringa chefen om mitt schema för arbetsträning och ringa f- kassan om min totala arbetstid per dag innan sjukskrivning och min nuvarande arbetstid vid halv sjukskrivning...
Rockigt värre va?
Egentligen är det ju skittöntigt att några så små saker ska få en att hyperventilera och hålla en sömnlös i flera nätter, hur bryter man sig ur detta?
Eller är det kroppens sätt att försvara sig så att man inte hamnar tillbaka i utgångsläge, dvs nerkörd i botten?
Nu har jag i alla fall bara ett måste kvar att göra, men det får vänta tills jag blir lite bättre från feber och halsont.
Jag är sååå bra på att skjuta upp saker, en riktigt dålig egenskap faktiskt...
See ya soon! /Lelle
ingenting mer
Allt detta händer inuti min kropp, som om min kropp är mitt fängelse.
Jag hör inom mig hur jag skriker NEJ!, hur jag river och biter, men ingenting hörs, ingenting syns...ingenting märks.
En dag blev känslan av detta så stark att jag tog bilen och körde ut mitt i skogen, sen satt jag bara där och skrek, vrålade, ja till och med bad om att få dö till slut...
Och blev det bättre?
Nej.
Snarare växte en skamkänsla upp, skam för att sitta mitt ute i skogen och skrika, ja skam över att be om att få dö.
Man ber väl inte om att få dö? Vill man dö så gör man väl det?
Har min kropp blivit som ett fängelse för att förhindra mig från att ta steget?, har min kropp tagit kontrollen, som en självsvarsmekanism, när min själ inte går att lita på längre?
Ingenting mer.
Kontroll, Balans, Harmoni..
Dags att ta nya tag...
Börja om från början....
" Och om någon skulle älska mig och tycka jag var bra, då är han en idiot som inte är någonting att ha. Så tror jag att du mumlar i ditt akvarium, men ingenting hörs när du rör, din vackra röda mun"
(Stefan Sundström, FISK I EN SKÅL)
Det blir ju faktiskt ljusare nu :)
/Lelle
Aj,Aj
Helgen har varit bra..i går tittade jag in en sväng på jobbet å pratade lite med några fina arbetskamrater :)
Allt verkade som det alltid har varit istort sett... (på vissa ställen känns det som om tiden står helt stilla).
Var även en sväng till Karro och tog en liten ridtur i smådugget å Zorba och P-A knatade på bra, fast antar att de tycker att det går lite slött när jag är med...hoppas på att komma i bättre form snart så de får det lite rolgare framöver, lite mer action :)
I alla fall så resulterade det i enorm värk i hela kroppen och nattsömnen uteblev..
Men någonstans måste man ju börja och vara ensvis å fortsätta... å envis är väl egentligen mitt rätta namn!
Jag sitter och oroar mig hur det ska gå att börja jobba, börjar halvtid den 20:e, hur jag ska orka, om det ocksåkommer att resultera i enorm värk och utebliven nattsömn (troligen), men det gäller väl samma där,.. att vara envis.
Jag måste lära mig att försöka se saker ur lite mer positiv synvinkel, men det är så svårt att göra det när man får bita i så surt äpple som efterverkning så fort man gör något...
Jag tänker alltid på konsekvenserna.
Typ , ja vad roligt att rida en sväng, men fasen va dåligt jag kommer må efter och måste lägga mig å vila sen.
Men jag har börjat med att försöka att ta fram och tänka på minst tre positiva saker som hänt under dagen utan att tänka på det jobbiga runt omkring, och det är väl kanske en början, eller?
Idag är de tre positiva:
Det var soligt ute när jag gick med hundarna : mmm snart vår!
En vän kom på fika och hade med sig dammsugare (punchrullar) : trevligt sällskap och gott gott gott (älskar kaffe)
Jag kände mig för första gången på 3 månader fin när jag tittade mig i spegeln: roligt, sjävförtroendet ökar!
Får se vad det blir i morgon..
kramar
Lelle
Det är blåsigt, skönt att veta att man har vänner!
Inga negativa tankar alls, inget som gått fel eller krånglat.
I dag har jag varit hos tandläkaren, blev riktigt billigt, 300pix, nice! Känns skönt att veta att jag i alla fall är bra på något, nämligen sköta om mina tänder :)
Ja visst det blåste som f-n i dag, men det bekom mig inte alls eftersom jag klätt på mig för mycket kläder (som vanligt) och var varm som sjutton.
I sta´n bygger de om.. precis överallt.. att detta resulterade i att jag fick parkera en bra bit i från zooaffären (uppdaterat akvariet med två malfiskar) bekom mig inte heller, bara skönt att få en halvtimmes promenad.
Jag är i alla fall bra på att gå :P
Vet att detta är en dag av 100 som är just bra, men nu känns det som om det finns en liten ljusning i alla fall.
Det känns också skönt att veta att man inte är bortglömd hos sina vänner (trots att jag varit dålig och inte orkat att höra av mej).
Tack för att ni hört av er och att ni tänker på mig, det uppskattar jag mer än något annat!
kramis till er.
/Lelle
Total kollaps
PANG! BOOMKRACHS! Panik, tankarna snurrar, hjärtat rusar, tryck över bröstet,PANG! huvudet snurrar, ont i magen, PANG!PANG! kroppen darrar, en klump i halsen, kan inte andas, tårar tränger upp ur ögonen, skriker, hör inget KRASCHBOOMPANG!
Allt är svart, ingenting hörs, stilla...
Lådorna är urdragna och ligger slängda på golvet, innehållet är spritt över hela rummet, som om en tornado hade dragit fram.
Böckerna har dragits ner från hyllorna och ligger även de spridda över golvet, några trasiga...
Totalt kaos..
Total kollaps...
Så Var Det,
det kom som en chock, allt bara rasade och jag föll ner i mörkret, ett mörker som ingen, som inte varit med om samma, förstår hur det känns...
Ett samveteskvalt,tryckande, brännande, isande mörker.
Orkar inte tänka, orkar inte ta mig upp, orkar inte, orkar inte, ORKAR INTE.........leva.
Gråter, gåter och gråter, orkar inte sluta, kan inte sluta, vill inte sluta.
Så Var Det,
den dagen min kropp och själ gav upp, den dagen jag kollapsade, som några dagar senare efter läkar och psykoterapeauts kontakt konstaterades vara utmattningdepression.
Nu har det gåt ca 3 månader sedan kollapsen, och jag befinner mig i ett mellantillstånd, kan vi väl kalla det.
Befinner mig mellan mörkret och ljuset.
Har medicinerat ett tag med antidepressiva medel och är numera lite mer stabil i humöret.
Jag vill egentligen inte se medicinering som någon utväg, men den håller mig i alla fall i från de värsta svängningarna.
Jag har gått hos psykoterapeaut sedan kollapsen, och går 1 gg i veckan, i början tyckte jag det hjälpte, men nu senaste gången så kändes det som om det kunde kvitta. Om detta beror på att jag kommit in i fas 2 av medicineringen eller om det undermedvetna säger ifrån nu när vi ska börja bearbeta min barndom, gräva tycker jag, de vet jag inte...
Men jag tänker tvinga mig dit varje vecka, för jag vill inte bli en avhoppare här också, om det är något jag ska slutföra i mitt liv så är det detta.
Jag ska ta tillbaka mitt liv!
Se u soon!
/Lelle
insikt
Jag har nu kommit till insikt att jag inte är ensam och att jag måste våga att ta steget ut och att detta inte är något att vara rädd för.
Jag har en vägledare som bevakar, följer och finns vid min sida för varje steg jag tar. Och detta är gott att veta.
Mitt medicindjur är Aligator, och detta innebär att jag väger in både goda och onda sidor innan jag dömer, tar de stenar som kastas på mig, följer med de slag som utdelas mot mig, väger in detta, väntar, precis som aligatorn drar ner sitt byte och låter det bli mört, och vid rätt tillfälle och med alla aspekter från livet skrider till handling. Tålamod och integration är nyckelorden.
Mitt kraftdjur är antagligen vargen, detta var lite oklart, men den uppenbarade sig i resan och den talade till mig på ett sådant sätt att det kändes som vi var ett. Just denne varg har jag mött även tidigare. Att ha vargen som kraftdjur innbär ett mycket starkt beskydd, den representerar visdom, intuision, drömmar, introspektion, och en väldigt stark andlig vägledning i meditation, magi och drömmar. Av vargen kan man lära sig att överlista de som vill skada en och att våga slå tillbaka när detta så krävs.
Jag vet att många tycker det är humbug och flum, men hade ni vart me om och sett det jag har så skulle ni kanske inte vara så kaxiga trots allt...
Detta var ett sätt att få ett avslut och att få en ny början.
god natt!
/Lelle
Ibland kan det regna fast solen skiner
Eller, nej, så är det nog inte riktigt om jag ska vara ärlig.
Har nog kännt detta en period nu utan att veta varför...
Nja, kanske inte det heller, jag vet precis vad det beror på. Det beror på vissa val man gör, måste göra och kommer att få göra här i livet, jag har gjort en hel del val på sistonde som det dåliga samvetet bankar mej stum i huvudet med. Men val måste göras och vägen kanske inte alltid är så rak, men fram kommer man till slut.
Igår kom ytterligare ett val jag måste göra över mig och jag har stått å velat om vilket håll jag skall ta av åt till nu..
Nu har jag bestämt, och beslutet tynger mig något, men resultatet blir nog till det bättre allt eftersom tiden går.
Ibland måste man göra sig av med packningen i ryggsäcken, för inte får man tillbaka något för att man bär omkring på den. Den är döv, stum och blind, för det är ju trots allt bara en packning och inget annat...
I morgon blir det nya tag, utan ryggsäck och utan en värdelös och alldeles, alldeles för tung packning.
/Lelle
Pepparkaka
Fräknarna har börjat att framträda så smått och jag blir brunare och brunare...We LIKE (förutom fräknarna då)!
Tur att man inte behöver vistast särskilt länge i solen för att bli brun i alla fall!
Just nu så håller jag på och granskar affärsystem och ser om något av dem kan matcha de skallkrav vi identifierade i kravspecifikationen, och det är precis så intressant som det låter. No more words about that!
Annars så verkar det vara stora festarkvällen i kväll, det ska tydligen bli värsta draget på hotellet här i Hova om ryktena stämmer, i allafall så ska varenda kotte dit, utom jag!
En annan jobbar ju som sagt och har för den delen ingen hundvakt. Förövrigt måste jag vara hemma med han eftersom han är extremt skotträdd...
VARFÖR SKA DET NÖDVÄNDIGTVIS ALLTID SMÄLLAS SÅ FORT DET ÄR NÅGOT?!!!!!!
Jag ser inte riktigt nöjet i det, finns annat som är finare och roligare lixom!
I morgon blir det fortsatt plugg och lite dammsuga å skurning av golv, vilket jag gör nästan varje dag nu förtiden..
Men som käre Joie citerade sin mor igår : "Om man inte städar så ser man inte när det blir smutsigt"
Eller hur var det Joie?
Har förövrigt städat balkongen, planterat om mina krukväxter (och lyft ut dem på sina platser på balkongen) och planterat två tomatplantor som jag fått av Katarina.
En me körsbärstomater och en med svarta...spännande!
Det enda som är kvar att göra där nu är att plantera ut mina örter, men måste härda dem lite först.
Det blir i alla fall Basilika, Dill, Persilja och Timjan...eventuellt rosmarin också....HÄRLIGT!
På Lördag blir det full rulle. Drar till Lokalen på förmiddagen å boxas å sedan går vi igenom dansen och som tur är kommer vi bara att lägga på ca två eller tre 8:or till på den innan föreställningen..
Sedan bär det av hemmåt för att fixa iordning maten (och mig själv) inför kvällens grillning. Efter detta blir det tema 80:s vilket innebär att jag skall krusa hela håret, vilket i sin tur tar en jäkla massa tid.
Provade detta igår och slutresultatet blev snyggt, men känslan av pudel ville inte riktigt försvinna.
Men det är väl bara att sträcka på sig och med stort självförtroende glida in på Statt i Mariestad med tanken att man är hur "inne" och snygg som helst, och krampaktigt klamra sig fast vid den tanken så kommer det nog att gå bra! =D
Söndag blir det inget hemma överhuvudtaget knappt, blir borta en sväng på förmiddagen, hem en sväng emellan för käk och sedan är det dags att dra till dansskolan..
Det verkar som om vi eventuellt skall vara med på föreställningen alla tre dagarna nu istället för en av dem som det var sagt från början.. ja det kan ju va skoj kanske!
Nä, måste återgå till att granska di dära affärssystemen nu...bättre och få det gjort snabbt!
Tjo å tjim på er!
(appropå en viss CM som gör livet surt för andra)
/Lelle
Is it löv?
Nu börjar vårkänslorna komma på allvar, även om jag gått å smygkännt dem redan i januari, men nu är det allvar!
I dag har det mest stått städning på schemat och har precis blivit klar sånär som på en maskin tvätt (men den sköter sig ju själv), och det är skönt.
På fredag skall jag drista mig till en riktig shoppingdag, fett najz!
Men får hålla tag lite i pengarna endå, man ska ju kunna leva också...
Igår på kickboxningen hade jag ju tänkt mej att det skulle bli lite lugnare tempo eftersom jag fortfarande e lite småkrasslig efter influensan, men så blev inte fallet. HELL NO!
Gav 100 och mer därutöver, vilket resulterade i två stukade tummar och en stukad handled, så jag är inte så kaxig i dag kan jag konstatera!
Men ser fram emot lördagens pass, då vankas det lite kickboxning och en hel del dans, så gott!Nu ska jag återgå till mitt chai och plugg...
Chaiiio!
/Lelle
And so on..
Sitter förnärvarande på "balkan" i solen (i bikini) och avnjuter en kaffelatte GRANDE. Försöker att hitta pluggmotivation och för en gångs skull så känns den inte allt för långt borta. och det är ju positivt!
Det enda kruxet är en lite varelse vid namn Hubert som förpestar mitt liv , han hittar konstant på nya dumheter, så på sin höjd får jag sitta stilla i ca 5 min, om jag har tur.
Inte har det hjälpt med kastreringen än heller, men man får väl ha överseende, han är ju kattunge fortfarande...
Men han är en riktig terrorist, den skulle amerikanarna få det svår med!
I dag är det databastentaplugg och individuell veckorapport som gäller sen blir det till att dra ner till kickboxningen och bli lite svett å gosig (uuuuää)..
I morgon blir det juridikplugg och databastentaplugg samt tänkte jag försöka hinna med att dra ett par varv me dammsugaren.
Fast är inte säker på om den klarar av detta, den har ju gått å varit lite handikappad ett par månader dvs varit enhjulig, och i förrgår när jag dammsög så tappa han andra hjulet också, vilket nu gör mej till en inte så stolt ägare av en totalt handikappad dammsugare.
Dags för lite investering tror jag, men hur kul är det att handla såna saker? Å för resten så har jag börjat att tycka om den saten oxå...
Nu börjar min latte ta slut så det är väl dax att fylla på mer och ta tag i plugget antar jag...
Have a nice day ävrybady!
/Lelle
orka
Vad är det som driver en att orka med?
Att orka vara jag...
/Lelle
blunda och börja om...
Ibland måste man bara stanna upp, ta ett djupt andetag och starta om sig själv.
En tavla hade ramlat ner på golvet, glasets skärvor hade bildat ett mönster. Floder, dalar, berg, nästan som ett flygfoto.
Hon böjde sig ned för att städa upp röran, samlade upp skärva efter skärva. Det var som om allt stannade till för en stund, slutade andas, slutade leva.
Hon tittade på skärvan hon höll i sin hand, en alldeles vanlig glasskärva, en spillra av någonting som en gång varit helt. En plötslig tanke slog henne, den liksom kom flytande in genom bakhuvudet, vilade några sekunder på hjässan innan den snabbt sänkte sig över hela huvudet, omslöt nacken och axlarna och rann vidare genom kroppen.
"Vad lätt det skulle vara att få slut på allt" tänkte hon med blicken som fastnaglad vid glasskärvan.
Hon tog ett djupt andetag, blundade, allting började röra sig igen, långsamt som ett ånglok som sakta börjar att rulla. Livet började om och hon städade upp det sista bitarna, lade dem i en kartong, förslöt den väl och gömde undan den för att glömmas bort och hon hoppades att den aldrig skulle komma att behövas igen.
/Lelle
snäll, snällare, snällast!
Man känner sig ju rätt så dum när man upptäcker att man hamnat i "snällhetsspiralen"... man kan inte förvänta sig att folk skall vara lika snälla tillbaka när man väl vågar släppa in dem och dela med sig av sig själv.
Jag har definitivt hamnat i spiralen...
Har varit snäll och gett folk chans på chans, på chans, på chans, blivit ledsen och besviken när man inte får något tillbaka, inte ens ett tack (som betyder så mycket ibland). Jag har därefter tuffat till mig och satt ner foten med inställningen att "nu e det minsann slut på mesigheten, nu e det jag som gäller, här kommer ingen in".
Jag har klätt mig i pansar i betong för att stänga ute alla, men denna betong var inte särskillt välblandad, för mitt dåliga samvete för att "inte räcka till", fick mig att känna mig "elak och kall", letate sig in i de små luftfickorna och skapade sprickor i mitt pansar.
Sprickorna blev större och nu blev det som så att pansaret föll sönder, och mitt dåliga samvete fick flöda fritt, och ut steg jag på nytt med ett öppet hjärta och antagligen alldeles, alldeles för snäll......
/Lelle
