blunda och börja om...
Ibland måste man bara stanna upp, ta ett djupt andetag och starta om sig själv.
En tavla hade ramlat ner på golvet, glasets skärvor hade bildat ett mönster. Floder, dalar, berg, nästan som ett flygfoto.
Hon böjde sig ned för att städa upp röran, samlade upp skärva efter skärva. Det var som om allt stannade till för en stund, slutade andas, slutade leva.
Hon tittade på skärvan hon höll i sin hand, en alldeles vanlig glasskärva, en spillra av någonting som en gång varit helt. En plötslig tanke slog henne, den liksom kom flytande in genom bakhuvudet, vilade några sekunder på hjässan innan den snabbt sänkte sig över hela huvudet, omslöt nacken och axlarna och rann vidare genom kroppen.
"Vad lätt det skulle vara att få slut på allt" tänkte hon med blicken som fastnaglad vid glasskärvan.
Hon tog ett djupt andetag, blundade, allting började röra sig igen, långsamt som ett ånglok som sakta börjar att rulla. Livet började om och hon städade upp det sista bitarna, lade dem i en kartong, förslöt den väl och gömde undan den för att glömmas bort och hon hoppades att den aldrig skulle komma att behövas igen.
/Lelle
