lite från förr...
Jag sa ju tidigare att jag hade hittat en bok som jag hade skrivit i närjag var typ 14-15 eller nåt å att jag skulle lägga ut en del av det här... så varsegoda här kommer lite av det ( Det kanske kommer mera lite då och då)!
1997-07-30 (en torsdag)
Det är Torsdag, såklart att det är Torsdag, det är de jämt.
Allt snurrar och regnet öser ner.
En röd hårslinga kittlar hennes hals,det långa, förr silkenslena, nu risiga eldröda håret.
Rymden snurrar runt hennes nakna kropp, in i hennes kalla ögon.
Hon sluter ögonlocken, allt slutar snurra, vänder sig om och går sakta sin väg.
Skuggan finns kvar, hennes doft och fotspår likaså.
Hon är på väg hem från sin långa resa, var och hur länge har glömts bort, men hon finns där som ett bevis.
Det är ingen som väntar henne, ingen som har väntat på henne, hon är ensam.
Hungrig, sliten,men stolt går hon in genom stadsporten. Rakt fram med högt huvud, ty hon har gjort allt som ingen trodde man kunde göra.
Hon går fram över torget, fram till tronen och knäböjer, knäböjer vid det som en gång dömde henne.
Det är helt tyst, inget liv inga rörelser, hennes ögon stirrar tomt men sökande runt efter något livstecken, men det är bara vinden som hörs.
Plötsligt ljuder hornet uppe i ett av de gamla tornen, människor samlas på torget, stirrar på hennes slitna gestalt.
Någon rycker tag i henne och låter sitt glädjerop ljuda.
Det är han, han som hon en gång tvingats lämna.
Hon försöker att se honom, men ser bara mörker,ty hon är blind,fattig och naken.
Alla vänder sig bort, hon försöker förgäves få dem att stanna kvar, men hon lämnas ensam kvar.
Nu är det Torsdag igen, som vanligt, det är alltid Torsdag här.
Den nakna kvinnan står åter och stirrar ut över avgrunden, hon känneringen fruktan, ty det var här hon föddes, här hon dömdes, härifrån hon reste, hit hon återvände, här hon blev blind och här hon förlorade allt och vann sin stolthet tillbaka.
Här där det är Torsdag snurrar allt, snurrar runt henne, hon som inte fanns.
Poetsiskt va?! he he
Måste säga att jag förundras lite över hur man kände på den tiden...det är lite så att jag känner en klump i halsen när allt kommer tillbaka till en.
Fast en del får mej att rodna oxå förståss! hi hi
Men det kommer mer!, kanske inte så här poetiskt men lite vanligt tonårstrams..
Ha det så gött allihop.
Med värme/Lelle!
1997-07-30 (en torsdag)
Det är Torsdag, såklart att det är Torsdag, det är de jämt.
Allt snurrar och regnet öser ner.
En röd hårslinga kittlar hennes hals,det långa, förr silkenslena, nu risiga eldröda håret.
Rymden snurrar runt hennes nakna kropp, in i hennes kalla ögon.
Hon sluter ögonlocken, allt slutar snurra, vänder sig om och går sakta sin väg.
Skuggan finns kvar, hennes doft och fotspår likaså.
Hon är på väg hem från sin långa resa, var och hur länge har glömts bort, men hon finns där som ett bevis.
Det är ingen som väntar henne, ingen som har väntat på henne, hon är ensam.
Hungrig, sliten,men stolt går hon in genom stadsporten. Rakt fram med högt huvud, ty hon har gjort allt som ingen trodde man kunde göra.
Hon går fram över torget, fram till tronen och knäböjer, knäböjer vid det som en gång dömde henne.
Det är helt tyst, inget liv inga rörelser, hennes ögon stirrar tomt men sökande runt efter något livstecken, men det är bara vinden som hörs.
Plötsligt ljuder hornet uppe i ett av de gamla tornen, människor samlas på torget, stirrar på hennes slitna gestalt.
Någon rycker tag i henne och låter sitt glädjerop ljuda.
Det är han, han som hon en gång tvingats lämna.
Hon försöker att se honom, men ser bara mörker,ty hon är blind,fattig och naken.
Alla vänder sig bort, hon försöker förgäves få dem att stanna kvar, men hon lämnas ensam kvar.
Nu är det Torsdag igen, som vanligt, det är alltid Torsdag här.
Den nakna kvinnan står åter och stirrar ut över avgrunden, hon känneringen fruktan, ty det var här hon föddes, här hon dömdes, härifrån hon reste, hit hon återvände, här hon blev blind och här hon förlorade allt och vann sin stolthet tillbaka.
Här där det är Torsdag snurrar allt, snurrar runt henne, hon som inte fanns.
Poetsiskt va?! he he
Måste säga att jag förundras lite över hur man kände på den tiden...det är lite så att jag känner en klump i halsen när allt kommer tillbaka till en.
Fast en del får mej att rodna oxå förståss! hi hi
Men det kommer mer!, kanske inte så här poetiskt men lite vanligt tonårstrams..
Ha det så gött allihop.
Med värme/Lelle!
Kommentarer
Trackback
