täppt
I tisdags började jag jobba halvtid, dvs tre timmar om dagen, vilket gick käpprätt åt h-te på en gång. Blev gördålig och fick gå och lägga mej direkt när jag kom hem, det värkte i hela kroppen och susade i huvudet. Detta resulterade i ett helt dygn av sömnlöshet och frånvarå två dagar från jobbet.
Kanske inte var såå smart att börja jobba när man fortfarande var lite sjuk, kanske därför förkylningen håller i sig oxå.
I allafall så blir jag så himla arg på mig själv, att jag inte klarar av något knappt längre utan att kroppen ska kollapsa.
Jag menar vad är tre timmar om dagen jämfört vad jag jobbade förut och sedan allt hemma man gjorde utöver det. Nu är det tom jobbigt att ta sig upp och iväg till jobbet, därtill göra det lilla jag gör där...
Antagligen så pressar jag mig själv när jag blir arg och så, men man känner sig så himla värdelös, att man inte kan någonting...
Igår åkte vi till pulkabacken, orkade åka två gånger, sen gav sej kroppen och blev tvungen att lägga mig resten av dagen och vila...
Läkaren och psykoterapeauten säger att jag ska rikta in mig på att göra sånt som jag tycker är kul, men när jag blir så trött och bara orkar en liten stund så ger det en besk smak i munnen...
Känner mig så jävla patetisk!
I fredags fick jag ett sockerfall, till råga på allt, har inte fått något sådant på ett år, så trodde det hade gett sig.
Detta är något jag haft problem med sedan jag var barn, men trots alla tester de gjort så kan de inte förklara vad det är eller beror på.
Det är så himla otäckt, måste bara få i mig socker, annars ramlar jag ihop och svimmar av... och det kan komma när som helst, även en kort stund efter jag ätit, så himla konstigt.
Aja nu är det väl bara att packa i druvsockret i väskan igen då....
Ha det gött! /Lelle
Kan inte sova!
Men inte.
Kan bero på att jag är förkyld som fan, och att jag ska börja jobba på tisdag. Egentligen inget att oroa sig för, men det känns som om hela mitt väsen skriker nej hela tiden så fort jag tänker på det.
Nu menar jag inte att jag är arbetsskygg, tvärt om, jag gillar att jobba och jag gillar att tjäna pengar, men det var ju just där på detta jobb som allt detta började (och slutade).
Ska ta ett par tabs så kanske det går bättre...
/Lelle
Det susar..
Meeeen, idag har jag klarat av två "måsten", ringa chefen om mitt schema för arbetsträning och ringa f- kassan om min totala arbetstid per dag innan sjukskrivning och min nuvarande arbetstid vid halv sjukskrivning...
Rockigt värre va?
Egentligen är det ju skittöntigt att några så små saker ska få en att hyperventilera och hålla en sömnlös i flera nätter, hur bryter man sig ur detta?
Eller är det kroppens sätt att försvara sig så att man inte hamnar tillbaka i utgångsläge, dvs nerkörd i botten?
Nu har jag i alla fall bara ett måste kvar att göra, men det får vänta tills jag blir lite bättre från feber och halsont.
Jag är sååå bra på att skjuta upp saker, en riktigt dålig egenskap faktiskt...
See ya soon! /Lelle
ingenting mer
Allt detta händer inuti min kropp, som om min kropp är mitt fängelse.
Jag hör inom mig hur jag skriker NEJ!, hur jag river och biter, men ingenting hörs, ingenting syns...ingenting märks.
En dag blev känslan av detta så stark att jag tog bilen och körde ut mitt i skogen, sen satt jag bara där och skrek, vrålade, ja till och med bad om att få dö till slut...
Och blev det bättre?
Nej.
Snarare växte en skamkänsla upp, skam för att sitta mitt ute i skogen och skrika, ja skam över att be om att få dö.
Man ber väl inte om att få dö? Vill man dö så gör man väl det?
Har min kropp blivit som ett fängelse för att förhindra mig från att ta steget?, har min kropp tagit kontrollen, som en självsvarsmekanism, när min själ inte går att lita på längre?
Ingenting mer.
Kontroll, Balans, Harmoni..
Dags att ta nya tag...
Börja om från början....
" Och om någon skulle älska mig och tycka jag var bra, då är han en idiot som inte är någonting att ha. Så tror jag att du mumlar i ditt akvarium, men ingenting hörs när du rör, din vackra röda mun"
(Stefan Sundström, FISK I EN SKÅL)
Det blir ju faktiskt ljusare nu :)
/Lelle
Aj,Aj
Helgen har varit bra..i går tittade jag in en sväng på jobbet å pratade lite med några fina arbetskamrater :)
Allt verkade som det alltid har varit istort sett... (på vissa ställen känns det som om tiden står helt stilla).
Var även en sväng till Karro och tog en liten ridtur i smådugget å Zorba och P-A knatade på bra, fast antar att de tycker att det går lite slött när jag är med...hoppas på att komma i bättre form snart så de får det lite rolgare framöver, lite mer action :)
I alla fall så resulterade det i enorm värk i hela kroppen och nattsömnen uteblev..
Men någonstans måste man ju börja och vara ensvis å fortsätta... å envis är väl egentligen mitt rätta namn!
Jag sitter och oroar mig hur det ska gå att börja jobba, börjar halvtid den 20:e, hur jag ska orka, om det ocksåkommer att resultera i enorm värk och utebliven nattsömn (troligen), men det gäller väl samma där,.. att vara envis.
Jag måste lära mig att försöka se saker ur lite mer positiv synvinkel, men det är så svårt att göra det när man får bita i så surt äpple som efterverkning så fort man gör något...
Jag tänker alltid på konsekvenserna.
Typ , ja vad roligt att rida en sväng, men fasen va dåligt jag kommer må efter och måste lägga mig å vila sen.
Men jag har börjat med att försöka att ta fram och tänka på minst tre positiva saker som hänt under dagen utan att tänka på det jobbiga runt omkring, och det är väl kanske en början, eller?
Idag är de tre positiva:
Det var soligt ute när jag gick med hundarna : mmm snart vår!
En vän kom på fika och hade med sig dammsugare (punchrullar) : trevligt sällskap och gott gott gott (älskar kaffe)
Jag kände mig för första gången på 3 månader fin när jag tittade mig i spegeln: roligt, sjävförtroendet ökar!
Får se vad det blir i morgon..
kramar
Lelle
Det är blåsigt, skönt att veta att man har vänner!
Inga negativa tankar alls, inget som gått fel eller krånglat.
I dag har jag varit hos tandläkaren, blev riktigt billigt, 300pix, nice! Känns skönt att veta att jag i alla fall är bra på något, nämligen sköta om mina tänder :)
Ja visst det blåste som f-n i dag, men det bekom mig inte alls eftersom jag klätt på mig för mycket kläder (som vanligt) och var varm som sjutton.
I sta´n bygger de om.. precis överallt.. att detta resulterade i att jag fick parkera en bra bit i från zooaffären (uppdaterat akvariet med två malfiskar) bekom mig inte heller, bara skönt att få en halvtimmes promenad.
Jag är i alla fall bra på att gå :P
Vet att detta är en dag av 100 som är just bra, men nu känns det som om det finns en liten ljusning i alla fall.
Det känns också skönt att veta att man inte är bortglömd hos sina vänner (trots att jag varit dålig och inte orkat att höra av mej).
Tack för att ni hört av er och att ni tänker på mig, det uppskattar jag mer än något annat!
kramis till er.
/Lelle
Total kollaps
PANG! BOOMKRACHS! Panik, tankarna snurrar, hjärtat rusar, tryck över bröstet,PANG! huvudet snurrar, ont i magen, PANG!PANG! kroppen darrar, en klump i halsen, kan inte andas, tårar tränger upp ur ögonen, skriker, hör inget KRASCHBOOMPANG!
Allt är svart, ingenting hörs, stilla...
Lådorna är urdragna och ligger slängda på golvet, innehållet är spritt över hela rummet, som om en tornado hade dragit fram.
Böckerna har dragits ner från hyllorna och ligger även de spridda över golvet, några trasiga...
Totalt kaos..
Total kollaps...
Så Var Det,
det kom som en chock, allt bara rasade och jag föll ner i mörkret, ett mörker som ingen, som inte varit med om samma, förstår hur det känns...
Ett samveteskvalt,tryckande, brännande, isande mörker.
Orkar inte tänka, orkar inte ta mig upp, orkar inte, orkar inte, ORKAR INTE.........leva.
Gråter, gåter och gråter, orkar inte sluta, kan inte sluta, vill inte sluta.
Så Var Det,
den dagen min kropp och själ gav upp, den dagen jag kollapsade, som några dagar senare efter läkar och psykoterapeauts kontakt konstaterades vara utmattningdepression.
Nu har det gåt ca 3 månader sedan kollapsen, och jag befinner mig i ett mellantillstånd, kan vi väl kalla det.
Befinner mig mellan mörkret och ljuset.
Har medicinerat ett tag med antidepressiva medel och är numera lite mer stabil i humöret.
Jag vill egentligen inte se medicinering som någon utväg, men den håller mig i alla fall i från de värsta svängningarna.
Jag har gått hos psykoterapeaut sedan kollapsen, och går 1 gg i veckan, i början tyckte jag det hjälpte, men nu senaste gången så kändes det som om det kunde kvitta. Om detta beror på att jag kommit in i fas 2 av medicineringen eller om det undermedvetna säger ifrån nu när vi ska börja bearbeta min barndom, gräva tycker jag, de vet jag inte...
Men jag tänker tvinga mig dit varje vecka, för jag vill inte bli en avhoppare här också, om det är något jag ska slutföra i mitt liv så är det detta.
Jag ska ta tillbaka mitt liv!
Se u soon!
/Lelle
