Total kollaps
PANG! BOOMKRACHS! Panik, tankarna snurrar, hjärtat rusar, tryck över bröstet,PANG! huvudet snurrar, ont i magen, PANG!PANG! kroppen darrar, en klump i halsen, kan inte andas, tårar tränger upp ur ögonen, skriker, hör inget KRASCHBOOMPANG!
Allt är svart, ingenting hörs, stilla...
Lådorna är urdragna och ligger slängda på golvet, innehållet är spritt över hela rummet, som om en tornado hade dragit fram.
Böckerna har dragits ner från hyllorna och ligger även de spridda över golvet, några trasiga...
Totalt kaos..
Total kollaps...
Så Var Det,
det kom som en chock, allt bara rasade och jag föll ner i mörkret, ett mörker som ingen, som inte varit med om samma, förstår hur det känns...
Ett samveteskvalt,tryckande, brännande, isande mörker.
Orkar inte tänka, orkar inte ta mig upp, orkar inte, orkar inte, ORKAR INTE.........leva.
Gråter, gåter och gråter, orkar inte sluta, kan inte sluta, vill inte sluta.
Så Var Det,
den dagen min kropp och själ gav upp, den dagen jag kollapsade, som några dagar senare efter läkar och psykoterapeauts kontakt konstaterades vara utmattningdepression.
Nu har det gåt ca 3 månader sedan kollapsen, och jag befinner mig i ett mellantillstånd, kan vi väl kalla det.
Befinner mig mellan mörkret och ljuset.
Har medicinerat ett tag med antidepressiva medel och är numera lite mer stabil i humöret.
Jag vill egentligen inte se medicinering som någon utväg, men den håller mig i alla fall i från de värsta svängningarna.
Jag har gått hos psykoterapeaut sedan kollapsen, och går 1 gg i veckan, i början tyckte jag det hjälpte, men nu senaste gången så kändes det som om det kunde kvitta. Om detta beror på att jag kommit in i fas 2 av medicineringen eller om det undermedvetna säger ifrån nu när vi ska börja bearbeta min barndom, gräva tycker jag, de vet jag inte...
Men jag tänker tvinga mig dit varje vecka, för jag vill inte bli en avhoppare här också, om det är något jag ska slutföra i mitt liv så är det detta.
Jag ska ta tillbaka mitt liv!
Se u soon!
/Lelle
